Den sista ros som röd i solen brann,
och sista fjäriln talte till varann.
Och rosen sade: "Nu är sommar'n slut,
och mina kronblad, strös för vinden ut."

"Du vackra fjäril, stanna hos mej här,
om ej så se hur, allting kring oss dör."
Men fjäriln flög som uti flydda da'r,
han lyfte vingarna till flykt som svar.

Han flög, han flög, tills kvällens skymning kom,
han vände ångerfull till rosen om.
Han ville tigga, vad han ratat nyss,
en bädd av purpur och en drottningkyss.

För sent, för sent! Hon vissnad var och död,
Nu blott en tistel fjäriln famnen bjöd.
Så kom det sej när sol i öster brann,
att man en fjäril hos en tistel fann.

Tänkvärda ord:

Varje människa har sina hemliga sorger.