>
> En klapp på axeln
>
> En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar
> på ett papper. Dom skulle sätta ett litet mellanrum mellan varje namn.
>
> Sen bad hon eleverna tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och skriva ner
> det under namnet. Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när dom skulle gå så
> lämnade dom sina lappar till läraren.
>
> På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad dom
> andra hade sagt om dom, och på måndagen fick dom den.
>
> Efter ett tag log eleverna. Är det verkligen sant viskades det. Jag visste
> inte att jag betydde så mycket för någon,
> och att dom gillar mig så mycket var dom flesta kommentarerna.
> Hon visste inte om dom visade eller diskuterade sina listor med sina
> föräldrar, men det gjorde inte så mycket.
> Uppgiften hade haft den effekt, hon hade önskat.
> Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra.
> Gruppen arbetade vidare.
>
> Många år senare blev en av eleverna dödad i Vietnam, och läraren
> deltog i begravningen. Hon hade aldrig sett en militär död i en kista.
>
> Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en
> efter en gick förbi kistan en sista gång.
>
> Läraren var den sista, som välsignade den döde i kistan.
>
> När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar
> kistan fram till henne. 'Var du Marks lärare?'
>
> Hon nickade 'ja.'
>
> Sen sa han: 'Mark pratade mycket om dig'
>
> Etter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare
> klasskamrater i en sammankomst.
>
> Marks mor och far var också där, dom ville gärna prata
> med hans tidigare lärare. 'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far,
> medans han tog plånboken ur sin ficka.
>
> 'De hittade det här på Mark, då han blev dödad.
> Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här'.
>
> Han vek försiktigt ut två pappersbitar, papper som tydligen
> hade blivit ihoptejpat, pga. slitage alla de gånger det hade vikts ihop.
>
> Läraren visste utan att se på papperet, att det var det samma papper, som
> hon hade skrivet alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark.
>
> 'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. 'Som du kan
> se, så var det värdefullt för Mark.'
>
> Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och
> sa, 'jag har också kvar min lista, den ligger överst på
> skrivbordet hemma.'
> Chucks fru sa, 'Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum...'
>
> 'Jag har också kvar mitt, den ligger i min dagbok' sa Marilyn.
>
> Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade
> sin lista för gruppen, och sa stolt.
>
> 'Jag har den alltid med mig, jag tror att vi alla har våra listor kvar.'
>
> Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla hans
> vänner som aldrig skulle få se honom igen. Men log inom sig, stolt över sin
> gärning.
>
> De flesta människor i dag uppför sig, som att dom har glömt att
> livet en dag tar slut. Ingen av oss vet när den dagen kommer. Så
> var snäll, berätta för dom du sätter pris på och tycker om, att
> dom är speciella, värdefulla och viktiga. Gör det ofta innan det är för
> sent.
>   

Tänkvärda ord:

Ett vänligt ord kan hålla en varm hela vintern.