Nu ligger havet tungt och eftersinnat.
September är en sommartid som minns.
Runt synranden står inga stackmolnstinnar,
och detta sken som solens strålar tvinnar
är som när blått och blekgult silke spinns.

I berget blänker käringbären, bruna
på ranka bågar, böljande i snår,
och slånbärer blir blå och börjar surna,
men sockerbetan samlar i sin urna
den sötma som för syltningen förslår.

Och tröskan sjunger mjukt på slättens logar
till tack för vårraps och för oljelin,
och över tysta brandbereddaskogar
drar transträcken som smala, svarta plogar
och spelar sommaravskedsmelodin.

Tänkvärda ord:

Grip den flyende dagen

så den inte flyger sin kos!