Du får låna ett barn, han sa.
Att älska medan han lever, och sörja när han inte längre är.
Det kan bli tre eller sju år, eller tjugotvå eller fem.
Men vill du, tills jag kallar honom hem, ta hand om honom åt mig?
Han ska med sin varelse glädja dig.
Och blir hans stund kort, så har du ljuva minnen som tröst i din sorg.

Jag kan inte lova att han stannar, då allt jordiskt en gång måste vända åter.
Men där finns lärdomar som jag vill att detta barn ska få.
Jag har sökt världen över efter en sann lärare och vän.
Och bland världens alla människor och folk har jag valt dig.
Så vill du då ge honom all din kärlek utan att tänka arbetet vara förgäves?
Inte heller hata mig om jag hämtar honom hem igen?

Jag tyckte mig höra dem säga
"Gode Gud, må din vilja ske i glädjen som ditt barn ska ge. Men också i risken att drabbas av sorg.
Vi ska vårda honom med ömhet. Vi ska älska honom så länge vi kan.
Och för den lycka vi får vara evigt tacksamma.
Men om änglarna kallar på honom långt tidigare än vi tänkt, ska vi möta den bittra sanningen och försöka förstå"