Sjusovarens ursäkt

I morse jag vakna
och solen den sken,
men jag fick inte
igång mina ben.

Klockan den ringde,
ja, klockan var sju.
Hjärnan den tänkte:
"Jag stiger upp nu!"

Men benen de vägra.
De neka i sten.
- Vad kan man då annat
än lyda sitt ben?

Där låg jag nu,
dåsig och dann,
som ni ju vet
att bara jag kan.

Minut för minut,
timma efter timma,
var jag borta
i täcken och dimma.

Klockan slog tio.
- Nu måste jag opp!
Klart jag försökte,
men det var stopp.

Klockan slog tolv,
men bena sa: "Tungt!
Ligg nu kvar
och ta det helt lugnt!"

Tiden den gick
och klockan slog två.
Då borde man upp,
ja, då borde man gå.

Men signaler till hjärnan
kommer då strax,
att: "Vi inte orkar.
Det kan ej va' dax!"

Nu kan ni få tro
precis vad ni vill
om orsaken till
att jag ligger still:

"Varför är jag
alltid så sen?
Är jag blott slö?
- eller rent utav klen?"

Förklaring är enkel.
Det finns bara en.
- "Jag skyller allt
på mina ben!"

Tänkvärda ord: